fbpx
 

När är vi i balans?

När är vi i balans?

Balans. Ett ord. Ett tillstånd. En känsla. Men när? När är man i balans? Min resa hit till Gran Canaria blev en spontan resa. Sista minuten bokning. Jag skulle hälsa på min vän Amanda som arbetar här. Hon har arbetat på dagarna vilket betytt att jag haft mycket egentid. Egentid för träning. Egentid för återhämtning. Egentid för att tänka. Egentid för precis ingenting.

Det är inte förrän nu jag förstått hur värdefullt det varit. Det är något som skrämmer mig med egentid. Vad gör man då? Kan man göra ingenting?

Min rädsla för att vara ensam gör att jag alltid har saker på gång. Jag bokar upp fullt schema och finns det någon lucka ser jag till att fylla den. En lucka i schemat stressar mig mer en stressen att ha mycket på gång. Jag vet! Det låter helt knas. Jag låter mig övertygas om att det alltid finns något viktigare. Det vanligaste jag har till hands är mitt jobb, det är flexibelt och när jag inte är ute på jobb så arbetar jag mycket hemifrån. Känslan är att det finns alltid mer att göra och att det egentligen inte finns ett tydligt “nu är jag klar”. Det finns alltid mer.

Jag jobbar med något som jag älskar och det är lätt hänt att all tid läggs på det och mitt i allt glömma bort sig själv. Jag glömmer bort mig själv. Jag tar inte tid för egentid och andra väsentligheter kommer i skymundan, såsom till exempel kost och sömn. När det är full fart känner jag varken hunger eller trötthet förrän jag stoppar en matbit i munnen eller jag lägger mig på sängen. Detta gör att jag lätt hamnar i obalans. Jag jobbar hårt med att förändra detta och nu är det mycket bättre än vad det var för 2 år sedan. Jag älskar mat och jag älskar att sova, det är inte det. Jag har alltid lyckats fått i mig den mat jag behöver per dag. Även om det kan ha gått flera timmar sedan jag sist åt. Sömnen har likaså varit ett stort problem. Jag tar mig inte i säng. En period förra hösten snittade jag 4-5h natt. Under all kritik. Jag vet. Det två viktigaste komponenterna för återhämtning är inte okej att missköta. Det sliter på kroppen.

Under 3 år försvann även löpningen från mitt liv, men på grund av helt andra anledningar. Jag är mer än lycklig över att jag hittat tillbaka.

Löpningen ger mig så mycket mer än bara träning. Det är där jag finner mitt lugn och det är där min kropp får chans att varva ned. Löpningen är min terapi. Löpningen ger mig den “egentid” jag behövt. Den egentid jag inte “vågat ta” på annat sätt. Helt klart min räddning från att gå in i väggen. Den får mig även att känna hunger och trötthet. Jag blir mer balanserad.

Att vara här och ha egentid till både löpning och att göra ingenting har varit värdefullt men också känts lite konstigt. Jag har fått perspektiv. Att se med andra ögon. Att hitta min vilja och ingen annans. Att förstå mina tankar och känslor. Att förstå varför jag agerar på olika sätt.

Balans. Ett ord. Ett tillstånd. En känsla.

För att nå detta behöver vi först finna balans i oss själva.

Tack Amanda för att du lurade hit mig, ibland kan det räcka med ett stöd från en vän att bli mer balanserad.

No Comments

Post A Comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.