Monthly Archives: januari 2017

Kan man springa ute när det är halt?

I onsdags var det vila på träningsschemat och idag var det dags för intervaller. Jag skulle springa 60 sekunder och vila 30 sekunder. Antalet intervaller och den fart jag skulle ha styrdes av hur tekniken kändes. Sedan intervallerna i måndags har jag haft en grym träningsvärk i baksida och insida lår. Igår var det som värst men jag hade även känningar imorse så funderade på att flytta fram intervallerna en dag för att inte riskera något. Men under dagen blev jag successivt bättre och körde passet som tänkt. Det var en riktig vinterdag i Uppsala. När jag sprang intervallerna var det 12 minusgrader ute. Sådär riktigt friskt och krispig luft. Jag kan verkligen gilla att springa i det här vädret, det är kanske inte är min topp 3 men det ligger däruppe någonstans. Det är något med luften och den tysta och lugna omgivningen som skapas av all snö, och när det knarrar sådär härligt i varje steg.

Jag sprang i mina Vivobarefoot skor (evo pure) och tekniken flöt på. Jag brukar oftast springa helt barfota i dessa men ett par strumpor kändes som ett bra val idag. Dessa skor kanske inte är de första skorna som rekommenderas när man ska springa och det är halt ute, men jag tycker att det fungerar alldeles utmärkt. De enda gångerna jag tar det lugnt i dem är när jag springer utför branta backar eller i snäva kurvor. Men det är ganska lätt att undvika sådana faror. Jag älskar känslan i steget som blir i de skorna och det ger riktigt bra feedback på hur jag sätter i foten i marken. Det går snabbt att justera steget om jag skulle tappa fokus. I tekniken strävade jag framförallt på att hålla en hög stegfrekvens och en så kort kontakttid i marken som möjligt. Började jag tappa i frekvens blev det genast halare underlag. Genom att hålla en högre frekvens är det lättare att landa med foten under kroppen och då minskar risken för att man halkar/får dåligt fäste. Om du tycker att det är obehaligt att springa när det är halt ute borde du testa att öka stegfrekvensen till 180 steg/min och även korta ned steget lite grann så ska du se att det ger en stor skillnad.

och du, strunt i bilderna när det är -12. Det tar halva passet innan fingrarna blir varma igen!!

Teknikintervaller inomhus

Idag var det dags för årets andra pass. På måndagseftermiddagar har jag träning med min coach, Cai, och likaså dagen till ära. Vi har under hösten framförallt fokuserat på 200m intervaller inne på IFU Arena. Känns fortfarande overkligt att det är cykelavstånd till en inomhusarena. Lyxigt. Alla mina pass har sedan jag började ta upp min löpning igen för 2.5 år sedan haft fokus på löpteknik. Farten har därmed fått anpassa sig efter vad jag klarar tekniskt. Det har varit en spännande resa och nu börjar det äntligen kännas som att kroppen förstår och kan översätta det vi velat göra under hela den här perioden. Det är en sak att veta vad man strävar efter i teorin, men sen att göra det i praktiken, det är inte alltid lika lätt. Då är det extra viktigt att ha en coach som pratar samma språk, det finns inget som ger så mycket för känslan i löpsteget som dessa pass med Cai.

Jag har en lång bit kvar innan jag når dit jag vill men att bara vara på rätt väg (och att kroppen håller sig hel!) det är en drivkraft i sig. Jag hade aldrig kunnat ta mig tillbaka och kunna springa så mycket som jag gör idag om det inte vore för justeringarna i min löpteknik och att kombinera löpningen med spiral stabilisering. Tidigare var jag skadad fram och tillbaka i stort sätt hela tiden och fick ta pauser i träningen. Att bara kunna springa är en stor vinst i sig!

Imorgonförmiddag väntar ett distanspass, ser ut att bli en solig löptur…

Spiral stabilisering före, under och efter passet. I bakhuvudet smids planer för årets upplaga av Im a runnerloppet 5km 🙂

img_2530.jpg

Nöjd och glad efter intervaller inne på IFU Arena i Uppsala.

My story

Fram till att jag var 19 år satsade jag på elitnivå inom friidrott, löpning var min grej. Jag ville bli bäst i världen på 800m. Min vardag bestod av 4 saker, träna, äta, plugga och sova. Det fanns inget annat. Varje kväll innan jag somnade såg jag mig själv högst upp på pallen, vinnare på OS (man skulle drömma högt hade jag hört!).  En dröm, en vision, en klar målbild. Jag hade målet i sikte, men tyvärr ville kroppen något annat.
 
Skadorna kom som på löpande band, en efter en. Var det inte knät så var det låren, var det inte låren så var det hälsenan. Det fanns inget slut. Jag började att leta efter svaren, varför får jag ont? Jag skickades från sjukgymnast till kiropraktor till naprapat till läkare och tillbaka till sjukgymnast igen. Frustrationen växte. Ingen lyckades lösa, det som nu hade blivit livets stora gåta. Svaren jag fick var; ”Din kropp är överansträngd. Vila från löpningen, så ska du se att det blir bra”. Jag vilade, blev skadefri, återgick till träning och innan jag visste ordet av det så var jag skadad igen. Det var något som inte stämde. Vila löste mina smärtsymtom men löste inte problemet till att smärtan från början uppstod. Min värld hade gått under.
 
Förutom att kroppen tog stryk från alla skadorna så var det mitt huvud som tillslut hade tagit mest stryk. Att inte kunna göra det jag älskade. Att inte kunna göra det som gav mig energi och livsglädje. Det var tufft. Men det som tärde på mig mest var att jag inte visste varför, jag fick inte ihop det. Mot min vilja fick jag lägga skorna på hyllan. Både huvudet och kroppen behövde återhämtning från träningen. Jag bytte fokus. Istället för att bli bäst i världen på att springa ville jag lära mig allt om kroppen. Förstå hur kroppen är uppbyggd och hur vi fungerar. Våren 2010 kom jag in på sjukgymnastprogrammet i Uppsala. På tre år hade jag utbildat mig till sjukgymnast, träningsinstruktör och personlig tränare. Förutom att jag läste vidare till personlig tränare på sidan av sjukgymnastprogrammmet försökte jag även hinna med idrottsmedicinska kurser både på distans och via tilläggskurser. Jag tog mig an allt som jag kom i kontakt med som kunde tänkas hjälpa mig finna svaren på gåtan.
 
Under åren på sjukgymnastprogrammet började jag spela innebandy igen som jag tidigare slutat på när jag valde att satsa på löpningen under gymnasietiden. Jag började även att träna mer regelbundet på gymmet i och med att jag utbildade mig till personlig tränare. Jag hade en tanke om att jag behövde stärka upp kroppen från grunden för att vara redo att kunna springa igen. Våren 2014 började jag få tillbaka glädjen till löpningen. En drivkraft om att ge det en andra chans hade börjat växa i mig. Det kändes inte som att det var mitt beslut att sluta löpträna, jag hade inget val. Jag försökte komma igång på egen hand men gamla skador började successivt leta sig tillbaka. Jag förstod ingenting, jag hade jobbat i över ett år med att stärka upp kroppen på gymmet. Jag tog i kontakt med Cai Bäck som jag träffade vid några tillfällen under gymnasietiden och även på en barnledarutbildning jag gått där han var kursledare. Jag visste att han var duktig och om jag skulle göra den här resan ville jag ha en tränare som kunde sin grej.
 
Hösten 2014 kom jag i kontakt med träningsformen, spiral stabilisering, som visades vara vändningen på allt. Min tränare Cai är god vän till en kiropraktor, Jesper, som också är en av utbildarna i spiral stabilisering här i Sverige. Väldigt snabbt när jag kompletterade min löpträning med spiral stabilisering började det hända saker i min kropp. Jag minns mycket väl första mötet med Jesper. Cai och jag var där i säkert 2 h. Jesper började fråga ut mig om varför jag tränar vissa saker och vad som är syftet. Hur den träningen jag gjorde då skulle göra mig till en bättre löpare. Det var precis det jag behövde. Att verkligen ifrågasätta vad jag faktiskt lade energi på. Jag tränade de muskler jag tänkte att jag behövde vara stark i när jag sprang, men när vi grottade oss ned i hur faktiskt ett löpsteg ser ut och vilka muskler vi önskar använda så var för bokstavligen ute och cyklade.
 
Spiral stabilisering är den första träningsform som lyckats besvara alla mina frågor med en logisk förklaringsmodell om varför mina skador uppstod. Istället för att se till detaljen (i detta fall mitt smärtsamma knä) ser spiral stabilisering till helheten, hela min kropp som en enhet. Genom några tester av hur mina spirala och vertikala muskelkedjor arbetade kunde vi finna svaren i varför mitt knä överbelastades. Mitt knä var inte svagt, vilket är lätt att tro när det gör ont. Det var dock mitt knä som fick ta emot onödigt mycket krafter på grund av min nedsatta rörlighet och stabilitet. Genom att börja träna spiral stabilisering fick jag god återhämtning av mitt knä som överbelastats och kroppen fick en chans till läkning. Förutom att spiral stabilisering effektiviserade återhämtningen stärkte jag samtidigt upp och stabiliserade kroppen för att inte riskera att återfå skadan igen.
 
Jag är nu utbildad terapeut i spiral stabilisering och har träffat grundaren Dr.Smisek från Tjeckien, vid två tillfällen. Spiral stabilisering är benämningen på muskelkedjor som arbetar när vi går och springer. Ett naturligt sätt att stabilisera sig på för att kunna stå emot stötar som uppstår vid gång och löpning. I och med dagens stillastående och stillasittande livsstil har dessa muskler förlorat sin förmåga att aktiveras hos många av oss. Vi kan inte stötdämpa oss på samma sätt och risken att de motsatta muskelkedjorna som jobbar när vi står och sitter, vertikal stabilisering, överbelastas och blir därmed grunden till att en eller flera skador uppstår.
 

Jag vill hjälpa människor att kunna springa, att kunna utvecklas i sin löpning eller bara att få må bra och vara skadefri. Det var det som blev startskottet till att ”Im a runner” startade. Min drivkraft är att kunna hjälpa så många som möjligt att inte behöva hamna där jag en gång gjorde, att tvingas sluta göra något man älskar. Genom att balansera sin vardag med promenader, löpning eller spiral stabilisering kommer kroppen att få en fantastisk möjlighet till återhämtning och läkning.
 
Ingen ska behöva tvingas sluta sitt yrke, sin idrott idrott eller sin fritidssysselsättning på grund av en smärta eller skada. Ingen ska hindras från att uppfylla sin dröm eller hållas borta från det som ger energi och livsglädje på grund av en smärta eller skada. Vare sig det är att ta ett OS guld i en fotboll, kunna springa 5km, kunna leka med barnbarnen eller att kunna hålla på med sitt drömyrke så länge man vill. Det spelar ingen roll.
 

Skärmavbild 2016-02-08 kl. 08.10.02
Min dröm lever vidare, jag hoppas att din också gör det! #imarunner